Mina sinnen ljuger inte (berättelse)

En udda typ av kärlek

Kanske var hon kär. Det kändes minsann så. Miranda tänkte tillbaka på den dagen i skogen. Hur de klädde av sig och älskade i det mjuka gräset. Hon mindes Samanthas mjuka läppar. Tänk så fort allt hade gått egentligen. Hon kände av någon anledning också dåligt samvete. Tänk om Samantha inte ville göra det? Hon hade verkat osäker i början. Men sen släppte det. Miranda visste att hon egentligen inte behövde ha dåligt samvete. Allt var ömsesidigt, det visste hon. Ändå kändes huvudet som kaos.

”Hej Miranda”
Miranda vände sig om. Där stod Damien.
”Du är ju röd i ansiktet, vad fan är det för fel på dig?!” fortsätter han.
”Äh håll käft”
”Titta där kommer Sam!”, vrålar Damien i Mirandas öra. ”Marre där kommer Sam!”
”Varför är du så glad över att se Sam?” undrar Miranda förvånat. Damien och Samantha brukar ju alltid bråka med varandra, de kommer ju inte överens för fem öre.
”Så att jag kan spöa skiten ur henne förstårs!” säger Damien som om det vore det mest självklara svar i världen.
”Det låter du bli med”
Damien tittar förvånat på Miranda.
”Du rör henne inte” svarar Miranda på Damiens tystnad. ”Då blir det jag som klappar till dig”.
Det kändes konstigt att säga de orden, förut hade det varit Miranda som känt som Damien. Nu känner hon något helt annat.

Nästa kapitel>>

2 thoughts on “En udda typ av kärlek

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *