Mina sinnen ljuger inte (berättelse)

Ett storslaget mästerverk!

”Det är ju ett storslaget mästerverk!” berömde bildläraren och höll upp Samanthas teckning. Hon granskade den noga. ”Jag gillar detaljerna du gjort, en riktig fantasy-skog!”.
Läraren var i extas.
”Vi har en konstnär ibland oss!” fortsatte hon exalterat.
”Det har vi verkligen” tjoade Miranda tvärs över rummet.
Samantha blev röd i ansiktet. Vid det här laget hade hela klassen börjat undra varför de två rivalerna inte längre var rivaler.

”Det är kallt!” klagade Samantha på skolgården. Hon tryckte sig närmare Miranda. Nu var det hennes tur att skylla på kylan. Ansiktena möttes i en kyss. Några förbipasserande tittade förvånat. Förmodligen för att de inte bankade skiten ur varandra som de brukade. Damien gjorde tummen upp och skuttade fram till dem.
”Kom så går vi till kafeterian, ni behöver inte kladda på varandra hela dagen” retades han, men blinkade med ena ögat för att visa att han bara skämtade.
”Äh lägg av”

De satt inne i kafeterian när de plötsligt hörde ett oväsen bakom sig. Miranda vände sig om och såg Sandy komma emot dem. Sandy hade tidigare varit en del av hennes gäng, så hon vinkade glatt. Men sedan ångrade hon sig djupt.
”Storslaget mästerverk va… Ni är så djävla äckliga! Äckliga djävla flator!”
Damien blinkade inte ens. Med ens hade han hoppat upp från stolen och stod ansikte mot ansikte med Sandy.
”Vad fan säger du, djävla missfoster?!” vrålade han.
Damien var röd i ansiktet av vrede. Han höjde stolen han nyss suttit på och slungade den mot Sandy.
”Damien, lugna dig!” försökte Samantha, men det var för sent. Personalen i skolans kafeteria hade tagit tag i Damien och börjat släpa iväg honom. Miranda och Samantha tittade på Sandy. Hon gned sig på armen där ett blålila märke hade börjat breda ut sig. De visste att Damien skulle bli straffad av rektorn för det här. Visst hade Damien tidigare spöat Samantha – hur de nu kunde vara vänner är ett under! – men det hade aldrig skett offentligt. Men nu hade Damien gjort en scen. Och han skulle få ut för det.
Sandy flinade trots att man såg att armen värkte.
”Vi tar er på rasten. Passa dig Marre. Du med Sam!”
Miranda tittar på Samantha. Samantha tittar på Miranda. Båda flyger upp från stolarna och springer ut från kafeterian.

Nästa Kapitel>

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *