Hon synade sig själv i spegeln och tyckte hon kände sig lite febrig. Konturerna av hennes kropp blev suddiga. Håret stod på ända.

”Vad tittar du på?”

Nath vände sig tvärt om och såg sin leende lillasyster i ögonen. Två systrar kunde inte vara mer olika. Nath hade midjelångt, korpsvart hår, olivfärgad hy, nötbruna ögon och trots sina mörka drag några busiga små fräknar på näsan. Mona, hennes syster, var ljus och lockigt rödhårig. Fräknar hade dock hon med. Så något hade dem gemensamt i alla fall!

”Vad tittar du på?”, frågar Mona igen och tittar själv in i spegeln. 

”Inget, jag känner mig lite yr”

Nath rufsar om Mona i håret.

”Men oroa dig inte, jag är snart bra igen”

Hon trodde verkligen på det, men hon kände sig inte alls bra just för tillfället. Hon känner sig febrig. Hon har hört om feber och haft feber, men hon känner sig annorlunda nu. Nath blir sällan sjuk, det är underligt faktiskt. Hon visste vad hennes mamma skulle säga. Hon fick inte gå till läkare eller någon vårdcentral. Hon kunde bara hoppas allt skulle bli bättre.

”Hur mår du? Mår du inte bra?”

Synthia synade Nath från soffbordet där hon rökte en halv cigarett. Nath mådde illa av lukten. Hon var verkligen känslig nu.

”Nej… Jag är yr. Har nog feber”

”Du får ju aldrig feber?”

Det var som om hennes mamma anklagade henne för att vara sjuk.

”Nej jag vet men…”

”Du vet vad jag tycker om myndigheter och vården och sådant där blidder bladder”, svarade Synthia och vände blicken mot TV:n.

Det var inte som om Nath inte visste varför hennes mamma var som hon var. Det var inte som att hon inte visste varför hon aldrig blev sjuk, varför hennes liv var annorlunda.

Drömmarna blev alltmer påtagliga. Hon såg sig själv inuti en glob av glas. En liten människa, nästan så man undrar om det ens var en människa alls. Sedan kom rösten, den där rösten som var så välbekant vid det här laget.
”Du är inte den du tror att du är”, nästan vrålar den i ansiktet på henne. Ett osynligt ansikte pressas mot glasgloben. Hon ligger där inne och huttrar, fryser. Det är så kallt.

Hon vaknade med ett ryck. Andhämtningen var snabb och hon flåsade som om hon var döende. Pärlor av svett i pannan och hon visste knappt vart hon var någonstans. Någonting är fel. Med henne och med drömmen och med hennes mammas rädsla för myndigheter. Hon visste som sagt delvis varför hennes mamma var så rädd, det hade hänt saker för längesen som hon aldrig ville tänka på igen. Men är det värt att dö för att det inte ska hända igen? Den här febern går nog inte över av sig själv.

Men nästa morgon kände Nath sig faktiskt bättre. Men det varade bara ett litet tag. Kan det vara så att för att hon har de gener hon har så blir hon sjukare än andra när hon faktiskt väl blir sjuk, även om hon blir sjuk sisådär vart sjunde år? Inte ens hosta får hon oftare än så.

Men nu var det bra för stunden i alla fall. Det kändes skönt att kunna andas utan smärta och att känna sig lagom varm igen. Men något hade förändrats. Hon kände sig arg. Arg för att hon var menad att vara annorlunda, för att hon hade skapats i ett laboratorium. För att hon visste att hon var en av flera kloner.

Nästa: En slags förklaring>