Mina sinnen ljuger inte (berättelse)

När det väl händer så händer det

Det var den dagen i skolan nu. De gamla medlemmarna i Marres gäng hade ju blivit så fruktansvärt äcklade av Marre och Sam’s relation att de hotade att hämnas.

Det hade gått några veckor sen det hotet. Det var nästan så både Miranda och Samantha hade glömt det. Men så såg de dem i ögonvrån. Gänget. De kunde inte ta en annan väg. De hade redan sett dem. Hjärtat flög upp i halsgropen på Sam. Hon kramade Marres hand extra hårt.

”Fy fan alltså!”, Hördes en röst i klungan. De var för rädda för att titta upp från marken. Sams röda hår föll ner så man inte ens såg hennes ögon.

Plötsligt grep en hand tag om Sams nacke så hon tvingades titta upp. Konrad stod där som den boss han lekte.

”Det är ditt fel alltihop, Sam! Ja, att Miranda har blivit lika jävla äcklig som du är!”.

Greppet hårdnade om halsen, men innan Sam hann reagera på smärtan så smällde det bara till. Marre hade helt sonika hoppat på Konrad och snart var alla på varandra. De slogs som om det inte fanns någon morgondag.

De låg på marken och höll varandra krampaktigt i händerna. Blod rann ner för Sams ena näsborre. Marre hade ett ganska stort blåmärke i pannan.

”De kommer aldrig låta oss vara”, snyftade Sam.

”Nej, jag vet” svarade Marre och kramade Sams hand hårdare.

Det värkte i bröstet. Kärlek kan inte vara äcklig helt enkelt.

Sam hjälpte Marre upp på benen. Den sista sparken hade hamnat rätt på låret så hon hade lite svårt att ställa sig upp.

”Jävla inskränkta idioter! Jag fattar inte att jag varit som dem!” svär Miranda och ser på Sam med en vädjande, skamsen blick.

Sam svarar inte men ser tillbaka på gamla helvetiska tider.

”Varför säger du inget?” Undrar Marre. ”Har du ont?”

”Lite, men det känns säkert mer i själen än i kroppen faktiskt”, Svarar Sam på Marres fråga.

”Du är så poetisk av dig du!” Ler Marre mitt i all misär och ångest.

Lite stapplande, haltande och svärande släntrar de in på Donuts kafé. De beställer varsin kaffe och sätter sig i de mysiga fåtöljerna. De ser inte ens på varandra, bara dricker av den varma väldoftande drycken. De befinner sig femton minuter senare hemma hos Miranda. I tystnad.

De sätter sig först på sängen, bredvid varandra och hand i hand. Långsamt ändras positionen från sittande till halvt liggande och till slut ligger de ner helt. Bredvid varandra med näsblod som kommer och går. Sam lutar sig över Marre och börjar kyssa henne. Långsamt och försiktigt, men sen gradvis utvecklas det till hett och erotiskt. Försiktigt och mjukt men samtidigt bestämt.

Marre drar försiktigt ner Sams linne och snart ligger de nästan helt nakna i sängen. De har nästan glömt vad de var sorgsna över tidigare på dagen. Just nu är det bara hur som helst mysigt.

”Hur mår du nu?” undrar Sam samtidigt som Marre ställer samma fråga.

”Jag mår utmärkt”.

De virar in sig i täcket. Under det. Kramas, myser och pillar. Sam förflyttar sig längre och längre ner på madrassen. Försiktigt går hon ner på Marre och ett högt stön hörs ekande i rummet.

Nästa Kapitel >>

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *