Pepp sneglade på Sickan som satt kutryggig i solstolen. Nu tror ni förstårs att det är sommar eftersom jag skrev ”solstol” men så är det minsann inte. För det är höst och Sickans moster har precis flyttat till ett nytt torp i skogen och hade ännu inte fått dit flyttlasset. Så de fick sitta på ett par gamla solstolar tills vidare.

Luften i torpet var fuktig och Sickan tycker det luktade surt. Men han kände sig ändå ganska vankelmodig över flytten då deras gamla hem hade luktat marshmallows, vilket även den lukten kunde bli tröttsam i längden!

”Nä men kom igen nu, så illa luktar det inte”, försökte Pepp och tvinnade sitt röda hår runt lillfingret. Hon hade en vemodig uppsyn. ”Nu bor du ju närmare Krusberth också. Du har ju bara flyttat tvåhundra meter, det är väl inget och känna sig vankelmodig över?! Fast lite surt luktar d..”

”Jaja, nu räcker det med att försöka muntra upp mig!”

I samma stund hade Krusberth vaknat. Pepp och Sickan är de enda vänner Krusberth har. De är förstårs bara små ynkliga och klenbenta tonåringar, men eftersom Krusberth är den griniga gubbe han är, så får han nöja sig med detta sällskap. Gubben satte sig på sängkanten och borstade bak sina fyra hårstrån medan han slirade lite i tanken och kände sig tvehågsen när han kom på att han ej fått någon frukost på sängen idag heller. Klart han bor själv, och de klenbenta ungdomarna bor på andra sidan byn, men folk är så småaktiga som inte kan göra frukost åt andra, eftersinnade Krusberth där han satt.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var Pepp och Sickan.
För dig som inte vet är Pepp en flicka på 13 år som nog kan betraktas som trions huvud. Inte mycket till huvud, men får ta vad man har… Sickan är 14 år  och hans signalament är en sliten beige basker-keps. Krusberth är en grinig 50-åring som de gillar att hänga med för att det inte finns så många andra att förbrödra sig med i området.

”Jaha, och nu kommer ni? Varför fick jag ingen frukost på sängen?”
”Va? Jag vill ha kaffe”, svarar Pepp och rotar sig genast fast i hans soffa medans hunden Buster slemmar ner hennes strumpor.
”Ha och ha…” muttrar gubben och slår på kaffekokaren. ”Ni ska bara ha och ha och ha och ha och…”
”Jaja vad är detta?” svarar Sickan utan att egentligen svara och håller fram en tavla på en proper kvinna i medelåldern. Hon hade silvergrått, långt, lockligt hår, skrattrynkor och log med ett självsäkert men ödmjukt leende mot fotografen.
”Är det din flickvän?”
”Va? Nej du vet väl att jag bara haft pojkvänner?” grymtar Krusberth från köket och sneglar pillemariskt på Sickan. ”Dessutom är hon kunglig. Aldrig att jag skulle orka ha att göra med kungligheter…”
”Va?” utbrister Pepp förundrat och hoppar ut till Sickan i vardagsrummet där han står och trycker i ett hörn med bilder på kungligheter.
”Varför har du ens bilder på kungligheter?” början hon spörja ihärdigt medan Krusberth kommer ut med kaffe.

Nu blev Krusberth sådär tvehågsen igen.
”Ja hur var det nu… Min ingifta fasters faders… erhm farbror..? Var bror till.. Hmm Herr Larsson…”
”Vem är Herr Larsson?” frågade ungdomarna och såg bortkomna ut.

Plötsligt hördes en sträv och lite smått näsvis röst i bortre änden av rummet:
”Nej nej nej, det var din ingifta fasters faders morbrors bror. Om jag får be!”

De två ungdomarna och den gamle mannen tittade förskräckt mot dörren och såg den propra damen i silverlockar stå där.

”Va? Men vad är detta… Ah jag bugar å det ödmjukaste..” börjar Krusberth och bockar för damen.
”Det där är väl inte nödvändigt unge herr Krusberth”, fnyser Damen, ”Vi är ju släkt”.
Bakom damen står en liten böjd farbror och tittar fram.
”Nej men det var längesen!” tjuter Krusberth och springer fram till paret.
”Vem pratar han med?” viskar Sickan till Pepp.
”Ingen aning..”
”Barn, låt mig presentera Drottning Smaragda, min gammelgammelfaster och.. erhm.. Herr Larsson. Han fick ingen kunglig titel för han kände inte för’t helt enkelt…”

Ungdomarna stirrar framför sig, de förstår ingenting.
”Ja men var inte oförskämda, hälsa nu på ers höghet!” tjatar Krusberth och tänker att den här generationens ungdomar är ovanligt otursamma när de tänker. Tänk att bara sitta där och dega när de har en kunglighet i rummet! Så slarvigt uppfostrade de är!
”Det gör ingenting”, skrockar Drottningen och klappar Krusberth på axeln. ”Jag är bara ytterligare en av dina förnimmelser”.

”Varför hänger vi med dementa gubbar?” frågar Sickan och ställer tillbaka kortet på byrån.
”Jag är inte dement! Visa lite vördnad om jag får be!”
”Låt honom hållas…” försöker Pepp men det bryter ut i bråk.
Gubben tjatar om slarvig uppfostran ända tills Sickans flyttlass kom, tolv timmar senare.