”Tänk om…” började Samantha, men Miranda avbröt henne:

”Tänk inte ens tanken, hördu!”

”Du vet inte ens vad jag tänkte säga, för fan!” vrålar Samantha och Miranda ser förvånat upp av det höjda tonfallet.

”Vad, vad ska vi göra? Polisanmäla dem? Aldrig i livet!” svarar Miranda kort, trots den långa meningen. Samantha hade aldrig hört henne så bestämd förut.

”Varför inte? Jag kommer ju inte nämna dig, att du var med dem förut fattar du väl. Jag skulle aldrig göra så mot dig.”
”Nej, jag vet”, svarar Miranda, ”Det är inte det”

”Vad är det då?” undrar Samantha och blir nästan lite irriterad.

”Jag vill inte diskutera det här mer”

Samantha går på den ringlande stenvägen på väg mot huset. Då hör hon röster, arga, förtvivlade. Men inte bara två, som hon var van vid. Det lät som säkert ett femtiotal röster på gården utanför huset. Hon skyndar fram och ser att platsen är avspärrad.

”Vad händer?”

Roxanne kommer springande mot henne och slår armarna om henne.

”Du, nej.. vad… Åh, Sam!” stammar hon och tittar med ögon blanka av tårar på Samantha.

”Vad har hänt?” frågar hon försiktigt.

Men det behövdes inte, hon ser ansiktet ligga på en bår rullandes på väg in i ambulansen. Det var Charlie. Grå och eländig.

”Bor du här?”

Samantha vänder sig tvärt om. Där står en kvinnlig polis som tittar medlidsamt på henne.

”Ja…”

”Det har skett en drunkningsolycka här på kvällen. Din släkting är tyvärr död. Han avled nyligen, tror vi. Men han har legat i vattnet ett tag så det är svårt att säga exakt när”

Samantha blir stum. Men snart kommer talförmågan tillbaka.

”Hur gick det till?”

”Vi vet bara att han var berusad”

”Sam!”

Samantha vänder sig om och ser på Miranda.
”Du, jag kom  efter för att be om ursäkt. Jag hörde allt. Förlåt mig. Herre Gud, jag förstår inte hur jag kunde vara så hård mot dig”

Tjejerna kramas och Roxanne har försvunnit från platsen. Polisen fortsätter jobba. Allt blir en dimma av tankar och sorg, lättnad och skam.

”Jag vet inte hur jag ska känna mig riktigt… Charlie hatade ju att jag bodde här.” säger Sam och en tår rullar ner för hennes kind.
”Han visste knappt vad han sa ibland. Spriten förstörde honom. Han var inte alltid så glad mot mig heller…” svarade Roxanne och tittar med sårad blick på Sam. ”Men du, Sam, jag har alltid tyckt mycket om dig. Även om jag var dålig på att visa det. Charlie var mer än en hand full ibland…”

Sam nickar och en tår rullar ner för Roxannes kind med.

”Kan jag hjälpa till med något?” undrar Marre där hon står och stirrar ner på sina skor i ett av hörnen av det slitna rummet.

”Ja, du kan vara en bra flickvän, Sam kommer att behöva dig nu” säger Roxanne och lägger en hand på Mirandas axel. ”Men det vet jag att du kommer vara. Jag känner på mig att du är en fin tjej”.”Men… hur visste du att vi..?” börjar Sam och Roxanne avbryter henne tvärt:
”Det är ju uppenbart, kära du. Jag såg er på Donuts härom dagen!”