Mirandas ambition var att se sin mamma frisk igen. Hon skulle göra allt för att hjälpa sin mamma, och hon kunde inte tänka på något annat. Hon var uppspelt hela dagen och Sam var lycklig för sin flickväns skull. De gick hand i hand och bara pratade. De kysstes och var helt nykära, trots att de för några veckor sen hatat varandra så att de inte visste vart de skulle ta vägen.

De oroade sig inte för vad det gapande gänget skulle tycka om att två tjejer älskar varandra, de brydde sig inte om någonting. Allt var bara fantastiskt och fint vid denna tidpunkt i livet. Och de klamrade sig fast vid det, för de visste båda att det kunde tas ifrån dem.

”Ska vi gå hem till Damien kanske? Jag vet att han inte längre hänger med gaphalsarna” säger Miranda och tvinnar sitt hår runt pekfingret. Så gör hon bara när hon blir nervös. För ärligt talat visste hon faktiskt inte vart Damien stod. Trots att han uttryckligen sagt att han är på deras sida.

”Ja det gör vi!”. Sam blev uppspelt för hon tänkte att hon måste verkligen skaffa fler vänner. Hon kan liksom inte bara ha Miranda och ingen mer. Alla måste ha ett socialt nätverk. Och den som kändes närmast till hands verkar vara Damien.

Eftermiddagen bara försvann. Allt flöt på och Damien skrattade och grät om vart annat. Glädjetårar. Allt kändes så orealistiskt för allt brukade annars vara så hemskt. Men Miranda visste inte vid denna tidpunkt vad som väntade på henne där hemma. Hon visste inte att hennes mamma satt och drack flaska efter flaska, att hon var så evigt trött på livet att hon ville ge sig själv en alkoholförgiftning. Miranda visste inte heller att detta var början på ett rent helvete.

Nästa Kapitel>